mollyy

Känner mig less på verkligheten, på drömmen som jag aldrig får och på hela jävla skiten.
Idag mådde jag helt okej tills jag var på väg hem, då hela mitt liv passerade runt en svart tråd (av någon konstig anledning fick jag den bilden i huvudet)

Har egentligen aldrig vart riktigt bra på det här med att vara deprimerad, men nu jävlar kom det en stor dos, som förövrigt mest troligt är över imorgon. Och visst banne mig ska man vara deprimerad för att sen kunna se det negativa som positivt senare. Men när man väl är i det tillståndet så känns det så jävla skönt att bara släppa ut allting, men förjävligt för att man måste. För jag kan bara säga att min depression har hållits i mig men på något ofattbart sätt inte brutit ut. Jag har inte orkat släppa ut den, men nej nu jävlar... nu kommer allt. Och inte som en jävla snigel så man kunde tänka klart medans, utan som en jävla blixt. Den går inte att stoppa.

Jag kan vara ledsen, men väldigt sällan jag är deprimerad, dessutom var det jävligt längesen så det var väl bara på tiden.

Vet mycket väl orsaken till detta också... Jag har absolut inget att stiga upp till, dvs jobb/skola. Man sitter hemma och degar hela jävla dagarna och även om man skulle umgåtts med kompisar hela tiden så skulle jag fortfarande känna det där att man vill ha något att vakna till på morgonen, stiga upp och bara längta tills man får komma hem igen. Förut önskade man att alla dagar kunde vara lördagar. Lovar att jag aldrig ska känna så igen.